...så trött på människor.

När jag var hos K häromsdagen och åt lunch pratade vi om hur folk har en tendens att lägga sig i. Om man har valt att inte göra som normen föreskriver får man höra det i tid och otid. Jag, t.ex som inte vill ha barn blir ständigt ifrågasatt varför. Kommer jag inte att ångra mig? Har någon någonsin frågat dem varför de skaffade barn? Och om de ångrar sig då? Vad händer då? Ska de adoptera bort barnen då? Låt mig bara vara med mitt beslut... Sen om jag svarar att om jag ångrar mig får jag väl ta fosterbarn, något jag verkligen skulle kunna tänka mig, eller vara kontakfamilj. Då får jag höra att det är ju mycket jobbigare än att ha egna barn. Men det är väl inte det det handlar om. Tror de att jag inte vill ha egna barn för att det är jobbigt?

Sen har vi det här med att välja att inte ha partner. Jag har flera singelkompisar som är fullständigt nöjda med sin situation som singlar. Men detta kan inte heller vissa förstå. På jobbet t.ex har vi en medarbetare som inte mår jättebra. Hörde två andra jobbarkompisar diskutera den tredje att tänk om han kunde träffa någon. Ja, hon behöver inte vara snygg, bara hon är snäll. Det hör till saken att detta tonårsliknande samtal utspelade sig mellan två som båda passerat 40. Men vadå, löser det alla problem om man träffar någon?

Jag blir så otroligt trött på detta, men jag tror att folk blir rädda för andra som vågar göra vad de själva känner, de blir lite avundssjuka för att man inte bara följer normerna utan lever sitt eget liv som man själv vill. Så jag tänkter fortsätta vara mig själv, för någon annan kan jag inte vara.

Kram